-
Jaha, gott folk. Vad ska jag skriva? Dagarna går sakta. Det känns lite som att tiden står still. Min energi är på semester och orken till att göra något vettigt är snudd på obefintlig. Små saker som att plocka ur diskmaskinen eller gå ut med soporna känns som en jätteutmaning. Leenden känns framtvingade och stubinen är kort. Känner mig ungefär fulast och tråkigast i hela världen. Känner press över saker som inte rör mig i ryggen i vanliga fall. Osäkerheten knackar mig på axeln som en liten irriterande djävul. Sömnen störs av mardrömmar varje natt och det mesta i vardagen känns ganska tungt och hopplöst. Samma visa, varje dag. Hej höstdeppen. Vad trevligt att du ville hälsa på.
Eller inte.
Hur kul är det att känna såhär när man egentligen vet att man har allt man behöver? Jag har ju allt jag vill ha. Det är så otroligt frustrerande att känna skit när man ska må bra. Och, i vanlig ordning, så blir jag stressad. Stressad för att jag fullkomligt avskyr att vara deppig. Jag vill tillbaka till mitt normala känslospektra så fort det bara går, och helst ännu snabbare än det. Att känna sig melankolisk och likgiltig är så fruktansvärt obehagligt. Jag är van att känna allt, tusen gånger per dag. Jag är van att vara ett känslomässigt kaos. Men framför allt så är jag van att känna galen lycka varje dag, och när jag mår såhär så lyser den med sin frånvaro, trots att jag vet att jag borde känna den i så många dagliga situationer. Så som jag brukar. Men den känslan kommer inte, och så blir jag förtvivlad och börjar istället att överanalysera varje liten del i mitt liv. Och det i sig leder till att jag skapar problem som inte ens finns, och vips så är jag ännu deppigare. Onda jävla skitcirkel.
Jag försöker tänka på något roligt eller intressant att blogga om, men allt känns så krystat. För jag är inte särskilt glad just nu. Så enkelt är det. Så nu får ni helt enkelt ta del av det här istället. Min deppiga jävla oktobervardag.
Jag vet att det här kommer vända, men jag måste jobba lite på det. Vara lite snäll mot mig själv och ta ett fucking chillpill. He orn se. Livet är ju så himla fint.
Egentligen.