SPEAKING OF...
Kollar igenom utkastmappen här på bloggen, och hittade det här som jag tydligen glömde publicera den 25e februari 2015, alltså för typ ett år sedan. Hittade även skärmdumparna till. Åh. Normalt.
*** 25/2-15 ***
JAG ÄR SÅ JÄVLA SUGEN PÅ JORDGUBBAR. Det här är skitjobbigt. Alltså, skitskitjobbigt. Kanske till och med skitskitskitjobbigt.
Jag har alltid fått konstiga cravings i tid och otid, i hela mitt liv. Ba från ingenstans sådär. Så jag tänkte liksom att det inte skulle vara så stor skillnad då jag väl blev gravid... men jo. Ack, så fel man kan ha.
Grejen är den att dom begär som tidigare dykt upp i huvudet har jag ju som kunnat leva med och kanske tillslut släppa. Men alltså... det funkar inte så nu. Nej. Jag kan börja gråta av tanken på att jag inte kommer få äta det jag är sugen på inom några timmar. Dessutom blir jag förbannad. Förbannad på exakt hela världen över att jag inte kan stilla mitt craving. JAG BEHÖVER JU DET. ÅH.
Minns en kväll för ett tag sedan då jag var på jobbet och blev sååå jääävla akutsugen på vitlöksbröd. Det var helt sinnessjukt. Emil ba "Vi kan åka och köpa det imorgon.".
IMORGON?! Blev så sjukt provocerad av att han inte förstod hur akut det var. Att han inte förstod att det på riktigt kändes som att jag skulle behöva lägga mig ner och dö om jag inte fick vitlöksbröd typ... direkt. Jag höll på att bryta ihop där i jobbsoffan. Sedan gick det en stund, och så skickade han en bild på 2 förpackningar med vitlöksbröd. Och så började jag gråta. Vilken kärlek, alltså. Vilken enorm kärlek.
Minns den gången han fick åka och köpa sill och smörpopcorn till middag också... fan, vad gött. Hela kostcirkeln hade vi där. Och den gången jag blev jätteledsen för att han köpte hem fel müsli...
Vilka problem. Ajajaj.
Jag har alltid fått konstiga cravings i tid och otid, i hela mitt liv. Ba från ingenstans sådär. Så jag tänkte liksom att det inte skulle vara så stor skillnad då jag väl blev gravid... men jo. Ack, så fel man kan ha.
Grejen är den att dom begär som tidigare dykt upp i huvudet har jag ju som kunnat leva med och kanske tillslut släppa. Men alltså... det funkar inte så nu. Nej. Jag kan börja gråta av tanken på att jag inte kommer få äta det jag är sugen på inom några timmar. Dessutom blir jag förbannad. Förbannad på exakt hela världen över att jag inte kan stilla mitt craving. JAG BEHÖVER JU DET. ÅH.
Minns en kväll för ett tag sedan då jag var på jobbet och blev sååå jääävla akutsugen på vitlöksbröd. Det var helt sinnessjukt. Emil ba "Vi kan åka och köpa det imorgon.".
IMORGON?! Blev så sjukt provocerad av att han inte förstod hur akut det var. Att han inte förstod att det på riktigt kändes som att jag skulle behöva lägga mig ner och dö om jag inte fick vitlöksbröd typ... direkt. Jag höll på att bryta ihop där i jobbsoffan. Sedan gick det en stund, och så skickade han en bild på 2 förpackningar med vitlöksbröd. Och så började jag gråta. Vilken kärlek, alltså. Vilken enorm kärlek.
Minns den gången han fick åka och köpa sill och smörpopcorn till middag också... fan, vad gött. Hela kostcirkeln hade vi där. Och den gången jag blev jätteledsen för att han köpte hem fel müsli...
Vilka problem. Ajajaj.
***
...ändå inte så jättedramatisk.