Linn B

Det är inte konstigt att man tror att man ska dö första gångerna man får en panikångestattack. Det trodde jag också. Jag minns min första attack så himla tydligt, jag var 14 år då. Vi hade varit på bölesholmarna och jag hade bråkat med min pojkvän om att han hade varit otrogen. Sedan kunde jag plötsligt inte andas.

Nu är jag van. Panikångest är åt helvete, men nu vet jag ju att det går över. Men det är vidrigt. Den sjuka paniken i kroppen är helt omöjlig att hantera, och en förtvivlan helt bortom rimliga gränser bränner i varenda fiber i kroppen. Fy. Fan.

Och nej. Det här blev ingen bra dag. Jag försöker hitta styrka, men den finns inte idag. Inte någonstans. Jag tröstäter choklad, och nu ska jag sätta mig och spela. Det är det enda som tillåter mig att koppla bort allt annat för en stund, mina spel har hjälpt mig så otroligt mycket. Ikväll tror jag att det blir Bioshock. Det var sjukt längesen nu. 

Imorgon är det dags för terapi igen. Vill nästan inte dit bara för att jag har sån ångest över att det är påväg att ta slut, men jag vet att jag behöver det. Jag behöver få sitta där med människorna som förstår mig bäst, även fast jag vet redan nu att jag kommer vara en spillra.

Jag är så trött på att ha ont. Så innerligt trött. 

Snälla hoppet, kom tillbaka. Nu.