Linn B

Och OM jag är glad att jag valde att dela mitt inlägg med folk runt mig. Responsen har varit så mycket mer än jag trodde, och jag är helt tom på ord. Men jag känner så himla mycket kärlek, och tacksamhet. All värme som folk gett mig har lagt sig som en stor, ljuvlig filt runt mina axlar, och jag njuter så innerligt av den känslan. 

Igår vaknade jag med en sjuk huvudvärk, det var som att någon manglat min stackars skalle då jag sov. Men det var väl kanske inte så konstigt. Att skriva det där inlägget var som en liten resa igenom alla mörka år. Det tog mig nästan en timme att sätta ord på första delen pga gråtpauser. Att börja sätta ord på det, på riktigt... att förstå vad jag var med om. Det känns så stort, och det känns som något 14-åriga Linn gått och väntat på alldeles för länge. Men det är aldrig för sent.

En annan anledning till varför jag ville skriva min historia var för att jag nu kommer kunna dela med mig mer av hur det är att leva med PTSD, ångest och mörka stunder utan att det känns konstigt. För nu vet ni. Min historia blir liksom grunden som jag kan fortsätta bygga på här i bloggen, för att undvika att vara alldeles för kryptisk.

Jag behöver få dela med mig av det här. Folk behöver prata mer om sånt här. Och om jag kan dra mitt strå till att någon kanske stannar upp och reflekterar lite, så är jag mer än nöjd. 

Hu. Åh. Hjälp. Kaos. Huvudet snurrar. 

Imorgon är det terapi igen. Det är bara 4 gånger kvar nu. Har sån brutal separationsångest, även fast jag vet att vi kommer ses igen. Men den här delen av resan tar slut, och jag har skitsvårt att hantera det. Jag är en sån som måste dra på att läsa ut en bok pga separationsångest, så fatta separationsångesten för en sånhär grej? Usch, kan inte tänka på det nu. Nej. Punkt här just nu.

Idag tog jag mig åtminstone ut på en promenad, för första gången på lite för länge nu. Satte mig vid älven och lyssnade på P3-dokumentär. Kände att jag läkte lite.

Älven är bra. Jättebra.