đą
LÀste ut boken ikvÀll och lÀmnade tillbaka den pÄ bibblan som hade kvÀllsöppet.
Det kan nog vara en av dom mest bisarra kÀnslorna nÄgonsin, att lÀsa ut en bok som berörde mig sÄ jÀvla djupt att tÄrarna fortfarande rann dÄ jag gick ut genom dörren, för att sedan gÄ och lÀmna tillbaka den i det hus som sköterskorna jag just lÀst om bodde i för 70 Är sedan. AlltsÄ va.
Tog en promenad i sjukhusomrÄdet bara för att faktiskt försöka greppa att det jag just lÀst försiggick prick dÀr jag stod, för ~70 Är sedan. En del av det öde jag just lÀst om utspelade sig dÀr, innanför vÀggarna pÄ det som var dom manliga avdelningarna. Att bokstÀverna stÄr kvar pÄ husen gör det sÄ himla mycket verkligare. "M8" - avdelningen för oroliga mÀn. Granne med Millys förskola.
Shiit. Tog Àven en promenad förbi överlÀkarens gamla villa, och sÄ lokaliserade jag bÀcken som ocksÄ förekom i boken. Han brukade gÄ till "bÀcken som rann bakom sjukhuset", och nÀr jag gick ner en bit bakom dom gamla lÀkarvillorna sÄ var den ju dÀr. Som jag tycktes minnas.
SĂ„. JĂ€vla. Bisarr. KĂ€nsla.
Gah. Ska smÀlta det hÀr nu, den historien jag just lÀst om som gick jÀvlars rakt in i hjÀrta och sjÀl. Har aldrig blivit sÄ sjukt berörd av en bok, eller en historia. Galet.