😱

LĂ€ste ut boken ikvĂ€ll och lĂ€mnade tillbaka den pĂ„ bibblan som hade kvĂ€llsöppet. 


Det kan nog vara en av dom mest bisarra kĂ€nslorna nĂ„gonsin, att lĂ€sa ut en bok som berörde mig sĂ„ jĂ€vla djupt att tĂ„rarna fortfarande rann dĂ„ jag gick ut genom dörren, för att sedan gĂ„ och lĂ€mna tillbaka den i det hus som sköterskorna jag just lĂ€st om bodde i för 70 Ă„r sedan. AlltsĂ„ va. 

Tog en promenad i sjukhusomrĂ„det bara för att faktiskt försöka greppa att det jag just lĂ€st försiggick prick dĂ€r jag stod, för ~70 Ă„r sedan. En del av det öde jag just lĂ€st om utspelade sig dĂ€r, innanför vĂ€ggarna pĂ„ det som var dom manliga avdelningarna. Att bokstĂ€verna stĂ„r kvar pĂ„ husen gör det sĂ„ himla mycket verkligare. "M8" - avdelningen för oroliga mĂ€n. Granne med Millys förskola. 

Shiit. Tog Ă€ven en promenad förbi överlĂ€karens gamla villa, och sĂ„ lokaliserade jag bĂ€cken som ocksĂ„ förekom i boken. Han brukade gĂ„ till "bĂ€cken som rann bakom sjukhuset", och nĂ€r jag gick ner en bit bakom dom gamla lĂ€karvillorna sĂ„ var den ju dĂ€r. Som jag tycktes minnas. 

SĂ„. JĂ€vla. Bisarr. KĂ€nsla. 

Gah. Ska smĂ€lta det hĂ€r nu, den historien jag just lĂ€st om som gick jĂ€vlars rakt in i hjĂ€rta och sjĂ€l. Har aldrig blivit sĂ„ sjukt berörd av en bok, eller en historia. Galet.