🖤



- Djupt & Känsligt, - Psykisk ohälsa | | Kommentera |

UPP OCH NER, NER OCH UPP


Men allvarligt. Mitt mående nu är inte rimligt någonstans. Åkte från terapin i onsdags med en del hopp. Jag kände mig glad.  Sedan drömde jag massa mardrömmar natten mot igår, och igår mådde jag horribelt. Var så arg, och så jävla trött i själen... så slutade med att jag tog en atarax (mina ångestdämpande), vilket även funkar som sömntabletter för mig, och så sov jag från 16 igår till 07:30 imorse. Med en paus där vid 00 då jag åt mackor och sedan somnade om. BA JAHA. Värd kväll. Värt ens. Men, jag slapp ju all ångest åtminstone. 

Idag känns det tack och lov bättre, och ikväll ska vi köra riktigt fredagsmys. Det känns alldeles lagom. 

Ändå skönt att känna sig som en stabil människa osv. 🙃

- Psykisk ohälsa, - Vardagsstuff | | Kommentera |

OCH SÅ VAR DET ONSDAG

Startar dagen med en faktiskt helt ok frukost för att vara en onsdagsfrukost, och promenad. Det kändes bra, och jag älskar skorna. Älskar!

Igår kraschade jag då jag kom hem. Så jävla tröttsamt. Spelar ingen roll att det varit en bra dag, och man gjort roliga saker... det blir ändå för mycket. Kände att jag var arg då jag kom hem, och då jag känner hur ilska bubblar i kroppen som jag inte riktigt kan knyta till något specifikt, så har jag lärt mig att det ligger någon annan känsla under. Oftast en känsla som är mycket jobbigare att ta i än ilska. I det här fallet var det sorg. La mig i sängen och började ventilera med Emil, sedan kom den där vågen av ångest och sorg. Sorg över allt jag inte kunnat göra, sorg över att vara sjukskriven, sorg över att inte orka, sorg över att inte kunna vara den mamma jag vill vara, sorg över att inte kunna vara den sambo jag vill vara, sorg över att behöva kämpa, sorg över att inte kunna vara det jag som jag vill vara. Jag är så innerligt ledsen, och även fast jag vet att jag förmodligen behöver dagens terapi så känns det extremt motigt att gå dit idag. För jag är bara så ledsen och besviken, och jag orkar inte sätta ord på det. Det är bara känslor nu, som är jättetunga att bära.

Huvva. Svammel. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra nu. Men om det är några som kan hjälpa mig, så är det nog mina människor på Asta. 

Sjuk lax, och jag blir så ledsen varje gång.



Som sagt, som fotkramar.

Det var fint. Mycket fint!

Upp