DET ÄR LITE TUNGT NU

Se, det är här min plan brister lite. Jag vill så gärna skriva öppet om allt vad det innebär att leva med ångest, depression, PTSD och annat själkaos. Men då jag väl kommer till en dipp, så tappar jag även förmågan att sätta ord på det. Det finns så mycket jag vill dela med mig av, men min egen ribba när det kommer till att uttrycka sig är för hög. Och då ger jag upp, innan jag ens försökt.

Men jag är i en dipp. Det är många tunga, mörka saker som sköljt över mig. Som det faktum att jag faktiskt var ett barn då jag blev utsatt. Det blev mina första erfarenheter när det kom till kärleksrelationer och sex. Och det har påverkat alla relationer efter det. 
Sorgen som sköljt över mig nu är svår att hantera, men det är sorg jag ska igenom. Men jag är ledsen nu. Oerhört ledsen. 

Jag kan inte ens börja skriva om det här utan att tårarna stiger i ögonen, så därför nöjer jag mig med det här just nu. Inga krav, ingen ribba. Just idag var det enbart det här jag ville dela med mig av. 

Jag sitter på Waynes just nu och äter lunch efter ett möte med kuratorn som skar i själen. Men hur jobbigt det än är, så vet jag att det är nyttigt att få fatt i känslorna istället för att bara gå omkring i en dimma. 

Hu. Sorg. Men jag återkommer, i små portioner. Nu ska jag dricka upp min kokoslatte och sedan ska jag gå och köpa halloweenkläder till Milly. Hon vill vara en häxa, så en häxa ska hon få vara. 🧙‍♀️🖤

- Djupt & Känsligt, - Psykisk ohälsa | | Kommentera |

🖤



- Djupt & Känsligt, - Psykisk ohälsa | | Kommentera |

OCH SÅ VAR DET ONSDAG

Startar dagen med en faktiskt helt ok frukost för att vara en onsdagsfrukost, och promenad. Det kändes bra, och jag älskar skorna. Älskar!

Igår kraschade jag då jag kom hem. Så jävla tröttsamt. Spelar ingen roll att det varit en bra dag, och man gjort roliga saker... det blir ändå för mycket. Kände att jag var arg då jag kom hem, och då jag känner hur ilska bubblar i kroppen som jag inte riktigt kan knyta till något specifikt, så har jag lärt mig att det ligger någon annan känsla under. Oftast en känsla som är mycket jobbigare att ta i än ilska. I det här fallet var det sorg. La mig i sängen och började ventilera med Emil, sedan kom den där vågen av ångest och sorg. Sorg över allt jag inte kunnat göra, sorg över att vara sjukskriven, sorg över att inte orka, sorg över att inte kunna vara den mamma jag vill vara, sorg över att inte kunna vara den sambo jag vill vara, sorg över att behöva kämpa, sorg över att inte kunna vara det jag som jag vill vara. Jag är så innerligt ledsen, och även fast jag vet att jag förmodligen behöver dagens terapi så känns det extremt motigt att gå dit idag. För jag är bara så ledsen och besviken, och jag orkar inte sätta ord på det. Det är bara känslor nu, som är jättetunga att bära.

Huvva. Svammel. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra nu. Men om det är några som kan hjälpa mig, så är det nog mina människor på Asta. 

Sjuk lax, och jag blir så ledsen varje gång.



Som sagt, som fotkramar.

Det var fint. Mycket fint!

Upp