PJUH


Jo, men alltså. Nu är jag lugnare och gladare. Duschen gjorde susen. 

Så. Dagen? En väldigt tom måndag. Milly har varit lite hängig och jag har mest bara haft ont i huvudet och laddat upp mentalt inför veckan. Vi har en del att göra inför dopet, men det känns kul! Imorgon ska jag skicka iväg Emil för att köpa allt som behövs till bakningen, och sedan ska jag och mamma baka typ resten av veckan. Eller ja, åtminstone typ en kväll eller två. Det ska bakas daimsnittar, drömmar, bountyrutor, chokladbollar och allt möjligt göttigt. Det kommer inte direkt bjudas på nyttigheter på Millskrutts dop. 👌 
På onsdag kommer prästen hit, och imorgon kommer mormor hit och klipper mig och Emil. Perfekt! Har dock insett att jag måste skjuta på mötet med studievägledaren till nästa vecka, men asch. Hellre det än att jag ska sitta där på torsdag med tankarna på hundra andra håll. 

Men nu; SÄNG. Ällllskade säng! 


| | Kommentera |

TÅLAMODSPRÖVANDE


Seeejtans jädra spelhelvete. Är sådär in-under-skinnet-förbannad och helt sjukt irriterad just nu. 

SVINSPEL. Åhhhhh. Mitt tålamod är inte byggt för att klara av att spela saker. Jag hatar när jag inte förstår allt på en gång. 

Jag hoppas verkligen Milly får sin pappas tålamod. Nu ska jag gå och duscha av mig ilskan. 


| | Kommentera |

ÖM I SJÄLEN


Kommentaren jag fick i tisdags tog. Den tog mycket. Innerst inne vet jag så väl att jag inte borde ta åt mig, men den här människan petade i ett öppet sår. Det gjorde jätteont. Jag kunde inte skydda mig från den på något sätt, utan då jag läst den så var det redan kört. Det var som bensin på ångestlågan som redan var tänd, och pang - innan jag visste ordet av så satt jag i fosterställning i duschen och försökte andas mig igenom en vidrig panikångestattack. Jag fick till och med ta en ångestdämpande tablett för första gången på väldigt länge. Jag reagerade så fruktansvärt starkt, och jag har tagit veckan på mig till att försöka smälta det. Vissa tycker förmodligen att jag är jättetöntig. Vissa tycker förmodligen att det var en extrem överreaktion. Vissa kan nog inte förstå mig alls, och vissa kan nog förstå mig helt. Det beror nog lite på vad man själv har för historia. 

Jag vet om att jag överreagerade, men jag vet även varför jag gjorde det. Och därför vet jag att min reaktion var okej. Jag reagerade inte fel, inte egentligen. Jag reagerade bara. 

Kanske var det det faktum att jag just i den stunden satt och kollade efter en klänning till dopet som gjorde det lite värre. Att jag satt där och förbannade mig själv för att jag inte hunnit gå ner mer i vikt så att jag kanske kunde få känna mig fin då vi står där framme med vår dotter i kyrkan. Att jag satt där och klickade upp klänning efter klänning, och allt jag kunde tänka på var att jag skulle se tjock ut i varenda en. 

Så ja. Det var inte direkt en kväll full av optimism och toppsjälvkänsla. Så det gick åt helvete. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte mått dåligt över det där i veckan. Jag har inte ältat kommentaren i sig, men jag har ältat känslorna kommentaren väckte. Jag var redan besviken på mig själv över att jag inte kunnat upprätthålla träningen och kosten så som jag velat, och det där gav mig själv någon slags bekräftelse på att min enorma besvikelse på mig själv var helt befogad. 

Men hur stört är inte det? 

Nu, såhär i efterhand, så är jag mer besviken på att jag i den stunden lät någon annan ha den makten över mig. Ingen ska någonsin få ha den makten över mig, mina känslor eller min ångest. Aldrig. 
Självklart är det svårt att inte bli påverkad, och som den tokkänsliga människan jag är så kommer jag aldrig komma ifrån det. Det är klart att jag blir ledsen/arg/provocerad/förbannad/besviken/fundersam/ångestfylld osv om någon kommer med något sånt riktat mot mig. Men ingen ska få makten över min djupaste ångest på det där sättet. 

Tidigare i veckan så satt jag och filade på ett inlägg i lillskallen, ett inlägg där jag skulle förklara och försvara mig själv angående min kropp och träning, och varför jag inte är lika duktig längre. Men jag har tänkt om och ångrat mig. Det kommer inte komma ett långt inlägg om det.

Jag vill gå ner i vikt. Jag vill må bättre i mig själv och min kropp, och jag vill äta bättre. Men jag har inte fullt lika bråttom längre. Det viktigaste för mig är att det sker förändringar, och det har det gjort. Både i kosten och vikten. Men jag tänker inte stressa och pressa mig till den punkten att jag slutar se det viktiga i mitt liv för att jag hetsar mot ett mål jag egentligen inte har bråttom till. Jag är en mamma, och för första gången sedan Milly föddes så känner jag mig som en. Det har tagit tid för mig. Jag njuter nu, mer än någonsin, av att bara vara hemma med henne. Hon är min prio ett, och kommer vara det resten av mitt liv. Hon bodde i min mage i nio månader. Det är så jädra magiskt på alla jädra sätt och vis. Hennes hjärta har slagit i min kropp. Hon har hört mitt hjärta inifrån. Det är helt sinnessjukt häftigt vilket band vi faktiskt har. 

Jag gick upp i vikt då min dotter växte i min kropp. Bigjävladeal. När jag sitter här och tänker på henne nu så undrar jag hur jag ens kan tycka att extrakilon är en stor grej. Hon är dessutom inte ens ett halvår än. Jag kommer komma tillbaka till min målvikt, för att jag vill det. Sedan hur jag gör det, och när jag gör det... det återstår att se. Men jag kommer göra det. 

Det är då allt jag behöver veta. 


- Vardagsstuff | | 2 kommentarer |
Upp