MIN HISTORIA

 
 


Mitt liv, mina förutsättningar och min framtid förändrades då jag var 14 år. Allt jag var förändrades då jag var 14 år. Jag var glad, nyfiken och naiv, som vilken 14-åring som helst. Jag älskade skolan, jag tyckte om mig själv och jag litade på människor. Jag såg så ljust på framtiden och livet. Jag hade fått min första pojkvän, och jag kände mig så vuxen trots att jag bara var ett barn. Det fanns inget ont i världen då, det fanns bara hopp.
Sedan kom den där kvällen i mars, som skulle komma att förändra allt. Första gången mitt "nej" inte betydde något. "Bit ihop." En kort stund, med makten att förstöra så mycket. En stund, där jag inte hade någon kontroll över vad som hände med mig och min kropp. Mitt "sluta" kvävdes av hans våld. 
Sedan gick jag hem. 

Det var första gången. Vi var ihop i 9 månader till. 9 månader av hot om självmord om jag skulle lämna honom, förolämpningar om min vikt och min kropp och hån. "Ingen förstår varför jag vill vara med dig eftersom att du är så ful." "Du är så fet." "Bli inte smalare, du blir så benig och oskön att ligga med då." Jag hade fått ätstörningar och börjat skada mig själv med en sax. Men jag förstod inte varför. Allt jag visste var att allt gjorde ont, och jag ville göra allt för att komma åt smärtan.
3 månader efter vi gjort slut vågade jag polisanmäla, då jag faktiskt förstått vad som hänt. 
"Tänk att det är skönt." "Bit ihop." "Bara en liten stund." Citerat direkt ur mitt förhör. 
Jag sa nej. Jag grät. Jag bad honom sluta. 

Jag var bara ett barn. Han tog min oskuld. Jag visste inget annat. Det enda jag hade förstått var att det var mig det var fel på, för det hade han sagt. Det var mitt eget fel för att jag inte ville. Det var sådär det skulle vara. 

Jag önskar så innerligt att jag kunde åka tillbaka i tiden och ge 14-åriga Linn en stor kram. 

Det första polisen frågade mig var vad jag hade på mig vid våldtäkterna. Hur det kan vara relevant är en fråga jag ställer mig än idag. Jag blev lovad en läkarundersökning, som aldrig blev av. Kort därefter fick jag hem ett brev.


Ord står mot ord. Fascinerande, då det i Sverige ser ut såhär;

 
Jag fick inte ens komma på en läkarundersökning. Jag var inte ens byxmyndig då det hände, men det var han. Där hade jag suttit och i detalj beskrivit hur han gång på gång, MED våld, tagit sig rätten över min kropp. 
Men ord stod mot ord. 

Jag klandrade mig själv. Det hade väl inte varit så farligt. 
Jag hade kontakt på BUP på den tiden på grund av min dalande mentala hälsa och mina ätstörningar, och jag minns dagen jag berättade om våldtäkterna där. Jag minns exakt vad min kurator sa.
"Jaha, han gjorde det, ja?" 
Och inget mer. Jag önskade en ny kontakt på BUP, fick en PTSD-diagnos, och sedan släppte dom mig helt. Dom försökte med lite EMDR-terapi (som inte funkade för mig), men annars la dom inget fokus på att jag kanske skulle behöva någon annan typ av traumabehandling eller liknande. Dom bara lät mig gå. 

PTSD. Jag som hade varit ambitiös och duktig i skolan gav upp helt. Jag minns hur jag satte mig en dag för att plugga, bara för att inse att jag inte ens kunde läsa en mening längre. Jag var trasig. Min hjärna hade slutat fungera. Det enda den dög till var mardrömmar, självhat och flashbacks. 
Jag gick ut nian med betyg i matte, svenska och engelska, enbart för att jag hade legat så långt fram innan allt det här hände. För att jag älskat skolan så mycket. 
Det gör så förbannat ont att skriva nu, för det är någonting jag aldrig fick tillbaka. Jag har levt med svåra koncentrationsproblem sedan dess.

Någonstans här valde jag undermedvetet att stoppa bort den här smärtan i en låst låda, längst bak i skallen och försöka gå vidare med mitt liv. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Mina tonår bestod av ätstörningar, tvångstankar, social fobi (då det var som värst gömde jag mig under bord när folk gick förbi utanför huset, och jag fick panikångest då jag åkte bil genom stan), depressioner, ångest, panikångest och självskadebeteenden. Jag har bara några små ärr på min vänstra arm, men på mitt vänstra lår finns ärr som skvallrar om en hel del smärta. 
Jag kunde inte gå i skolan, så jag gick inte gymnasiet. Jag var inte på stan och hittade på massa skoj med mina kompisar som alla andra i min ålder. Jag satt hemma, och var rädd. Rädd för exakt allt. Jag tog inte körkortet, för jag var rädd för att köra bil och jag kunde inte koncentrera mig på något ändå. 
Jag hade en pojkvän från jag var 16 tills jag var 20, och jag försökte leva "normalt"... men utan större framgång. Jag kände mest bara att jag kunde umgås med människor om jag var full, för då var jag inte lika rädd. 
Jag hade ingen som helst tillit till någon, och det yttrade sig i alla mina relationer. Jag vet inte hur många timmar jag spenderade inlåst på toan i min lägenhet med en kniv i min hand och panik i hela kroppen över hur sjuk i huvudet jag kände mig. Varför kunde jag inte lita på någon? Varför gjorde allt så ont? Det var ju flera år sedan allt det där hade hänt, jag var ju över det? Det var ju ingenting att må dåligt över? Eller?

Men just innan jag fyllde 18 så fick jag kontakt med en ny människa på BUP, som egentligen hade hand om min lillebror. Vi fattade tycke för varandra, och hon hjälpte mig få en remiss till Asta-teamet.

Jag började gruppterapi, men det enda jag kunde fokusera på var hur extremt jobbigt jag tyckte det var då alla tittade på mig och jag förväntades prata. Det låste sig, jag kunde inte prata. Jag ville inte ha några ögon på mig. Så jag hoppade av, bara någon månad in. 

Jag minns ingenting från den terapin nu, förutom paniken och handsvetten då alla tittade på mig. Jag minns inga namn, inga ansikten, inga historier... ingenting. Jag minns däremot lättnaden då jag hoppade av, och fick åka hem till min trygga lägenhet. 

Åren gick, min ångestproblematik fortsatte, och jag började acceptera att jag var helt störd och aldrig skulle kunna leva ett normalt liv. Självskador, mardrömmar och panikångest var helt enkelt bara den jag var. 
Men någonstans efter att det tog slut med min pojkvän då lyckades jag hitta något ljus. Jag gled in i någon snudd på manisk lyckobubbla, och fick mitt första jobb. En väldig "Se upp livet, här kommer jag!"-period. Jag flyttade in till stan, arbetade bort min sociala fobi mer och mer, umgicks med folk och hade kul. Visst fanns min ångest närvarande exakt hela tiden, men jag lyckades hålla mörkret borta ganska bra. Jag ansåg mig själv "botad" från allt ont. Jag hade inga problem att prata om att jag blivit våldtagen, och jag hade ju dessutom gått i terapi för det (ja, det var så jag såg det). Det var över. Heja livet.

Och sedan träffade jag min människa. Emil. Det går inte att beskriva hur rätt det kändes då vi träffades. Vi visste att vi skulle leva med varandra direkt. Allt gick snabbt i början, och inom två månader så hade han flyttat in hos mig. 
Då kom det där mörkret och började gnaga igen. Mina sjuka tillitsproblem kom till ytan, och vi spenderade så många timmar i duschen i mörkret medan vi försökte slåss mot min ångest, tillsammans. Ni förstår inte hur mycket av en klippa den där mannen är för mig. Men det var verkligen pissvårt i början, och vår första vinter tillsammans blev jag deprimerad igen. Men jag tog mig igenom det. Jag tryckte bort det, för vi var värda mer än min ångest. Mer än mitt mörker. Jag hade ju tagit mig igenom det. Heja livet, osv. 

Sedan bestämde vi oss för att bilda familj, för det var ju det vi vetat att vi ville från start. Jag blev gravid svinfort, och vi var chockade, men lyckliga. Nu skulle ju jag få det här livet jag drömt om. Jag var inte störd, jag hade ju tagit mig igenom allt mörker. Nu var det dags för ljus, liv och lycka. 
Jag såg inte mina tillitsproblem, min panikångest och mina olika typer av självskador (jag slutade självskada då jag var gravid) som några varningsklockor, jag hade väl bara accepterat att jag hade ångestproblem. Typ. 

Den 6 juni 2015 klockan 16:35 föddes vår ack så perfekta dotter. Förlossningen var ju bra och allt, och nu var det all in i den där ljuva bebisbubblan alla pratade om.
Men den kom inte för mig. Det gick bara någon vecka innan jag första gången uttryckte min oro till Emil. "Något hände med mig efter förlossningen", sa jag. Jag förstod ingenting, för vi hade ju haft en bra förlossning? 
Jag kände mig så äcklad av mig själv, och jag tappade kontakten med min kropp mer och mer för varje dag som gick. Och varför kunde jag inte knyta band till Milly? Varför kunde jag inte amma? Varför kände jag inte som mammor "ska" känna?
Men fasaden var på, för sånt kan man ju inte gå runt och känna som ny mamma. Allt ska ju vara så jävla fantastiskt då. 

"Jag blev störd efter min förlossning", sa jag. Om och om igen, men jag visste inte vad det innebar. Jag började vakna i panik på nätterna då Emil nuddade mig, och jag började drömma mer mardrömmar igen. Det tog över ett år innan jag kunde känna mig som mamma för första gången. 
Jag blev skickad till en psykolog då Milly var någon månad som bara sa att han inte kunde hjälpa mig. Jag visste ju inte själv vad felet var. Varför allt var så luddigt, mörkt och diffust. 

Idag vet jag att jag drabbades av en förlossningsdepression, som jag gick med obehandlad. Idag vet jag även att jag blev retraumatiserad av min förlossning, och idag vet jag även att det inte är ovanligt då man blivit utsatt för sexuella övergrepp tidigare. Om jag bara vetat det då, så hade jag sökt hjälp. Men det visste jag inte. Jag hade ingen aning. Jag levde i total förnekelse, för det var ju min tur att vara lycklig.

Ju äldre Milly blev, ju konstigare kände jag mig i mig själv. Visst kunde jag känna mig som mamma, men inom mig grodde ett mörker som jag inte visste hur jag skulle hantera. Så jag hamnade i en djup kris. En kris som gick ut över mig och Emil, och allt i mitt liv. Jag hade ingen jävla aning om vem jag var. Jag visste inte om jag var levande eller död, eller vad som var upp eller ner. 

Jag sökte inte hjälp i tid, för jag "hade ju inget att må dåligt över". Jag förstod inte hur illa däran jag var i min själ av att gå med den problematiken i över 2 år och enbart försöka trycka bort det varje dag. 

Och nu ska jag dela med mig av något jag aldrig trodde att jag skulle dela med mig av. Men det är en viktig del av min historia. Mitt i den här krisen jag gick igenom så blev jag gravid. Det var Emil som visste det, för jag var så extremt borta att jag inte själv märkt det. Men jag tog ett test, som direkt visade att jag var gravid. Med tanke på var jag och vi befann oss i livet så valde vi att göra abort. Jag blev övertalad av dom på kvinnokliniken att göra den hemma, även fast jag själv bett att få göra den där. Det var horribelt, på alla sätt och vis. Det här var just när jag gått ut på praktik på min utbildning. Och som att inte en abort hemma var nog vidrig att gå igenom, så fortsatte jag att störtblöda som en jävla gris i tid och otid i flera veckor efteråt. Det ska man tydligen inte göra, fick jag veta sen. Jag ringde dit i augusti, och blev inkallad direkt morgonen efter. Aborten jag gjort hemma hade inte gått som den skulle, utan det fanns rester kvar. Allt jag fick veta var att det måste ut snabbt, och jag skulle komma tillbaka samma eftermiddag för att göra en skrapning. 
Jahopp. Ok. Vad innebär det, då? Jag fick veta att det "inte var så farligt, det är bara lite obehagligt då man sätter bedövningen". Det var den enda informationen jag fick. Jag fick lägga mig i en säng, och sedan kom läkaren in och för att presentera sig. En man. En hetsig, irriterad man. Jag kände hur allt i min kropp skrek "NEJ", men vad hade jag för val? Inget, vad jag visste. Det skulle ju inte vara så farligt. Väl i rummet fick jag veta att det fanns lustgas om jag skulle behöva. 
Sedan var det igång, utan att jag ens hunnit blinka. Det var en av dom värsta sakerna jag varit med om i hela mitt liv. Jag var så maktlös, och mitt i allt så fick jag panik. Jag kunde inte andas, och tårarna rann ner i mina öron där jag låg. Sköterskan bredvid mig strök på mig och frågade om det gick bra. Jag kunde bara skaka på huvudet. Hon frågade mig om jag ville ha lustgas. Jag nickade. Jag sög i mig den där lustgasen genom tårarna, sedan var det över. 
"Jag hoppas det här inte blev ett trauma för dig", sa sköterskan då dom rullade mig till rummet. 

Sedan åkte jag hem. Och ett trauma blev det. 
Jag skulle på cellprov någon vecka senare, på samma ställe. Jag satte mig i väntrummet, såg en man och fick fullkomlig panik. Igen.

Nu efteråt kan jag inte förstå hur man inte kan kolla läget med en patient mer än så innan ett sånt ingrepp, eller efter. Hon märkte att det där blev ett trauma för mig. Men jag antar att dom bara gjorde sitt jobb.

Efter det här eskalerade min mentala hälsa, snabbt. Jag fick extremt starka PTSD-symtom, och mitt självhat tog en sån plats i mitt liv att jag inte kunde fokusera på något annat. Det enda jag tänkte på hela dagarna var hur äcklig jag var, hur innerligt jag hatade mig själv. Jag slutade fungera som mamma, som sambo, som människa. Det var i samma veva jag fick mitt jobb efter utbildningen, och nu kanske alla förstår varför jag inte kunde fortsätta med det. 
Jag klarade inte av någonting, jag ville bara dö. Jag var så arg för att jag bildat familj, för nu kunde jag ju inte ta livet av mig. Jag kunde ju inte göra så mot Milly. Men jag kunde ju inte leva heller, för allt gjorde så ont. Jag klarade inte av någon beröring, och jag vaknade varje natt av att jag slog bort Emil för att han försökte hålla om mig. Och jag grät, jag grät hela tiden. För att jag var så vidrig, för att jag var så hemsk, för att jag var så ful, för att jag inte orkade vara mamma, för att jag ville dö. 

 
Så då kom jag till en punkt där jag äntligen förstod att jag inte kommer ta mig ur det här själv. Och någonstans hade den hemska aborten väckt en tanke hos mig, att hade kanske min förlossning startat något i min hjärna som jag inte riktigt förstod? Kunde det ha med mina tidigare sexuella övergrepp att göra? Kan Asta-mottagningen kanske hjälpa mig förstå det här? Jag förstod det inte själv, men jag visste på något sätt att det var Asta som skulle hjälpa mig.

Så jag tog kontakt med kuratorn på hälsocentralen och sa att jag ville ha en remiss. Vi träffades en gång där jag fick svara på flera formulär och förklara min problematik, sedan fick jag min remiss. Direkt.



I slutet på förra året fick jag komma på bedömning. Jag minns den knappt, för jag var så fruktansvärt trasig. Jag satte mig i hennes röda fåtölj och bara grät. Sedan sa hon det. Det är inte ovanligt att en förlossning kan trigga sånt man varit med om, eftersom att det rent kroppsligen påminner så mycket om varandra. Man befinner sig i en situation där man har noll kontroll över vad det är som händer med ens kropp och underliv, även om en förlossning är något fantastiskt. Då förstod jag. Då förstod jag vad det var som hänt då jag "blev störd efter förlossningen". Jag började genast klandra mig själv för att jag var så dum att jag inte kopplat ihop det tidigare. Men som hon sa till mig, hur lätt är det att greppa att en förlossning och en våldtäkt kan ligga så nära varandra i ens hjärna? 
Innan jag gick därifrån drabbades jag av brutal ångest över att jag tog upp hennes viktiga tid, för att jag tänkte att jag inte förtjänade deras hjälp. Hon tittade på mig och sa att det var självklart att dom skulle hjälpa mig. Sedan grät jag mer.

Sedan väntade jag.
I januari fick jag komma på bedömning inför gruppterapin. Jag var djupt deprimerad då, och den konstanta skammen och ångesten färgade varje dag nattsvart. Jag hanterade vardagen helt åt helvete värdelöst. 
Dom berättade om en grupp dom hade tänkt att jag skulle få ingå i, och jag fick dåligt samvete direkt. Jag berättade att det var motigt att komma dit eftersom att jag ansåg att jag inte förtjänade hjälp, utan dom borde hjälpa någon som behöver deras hjälp mer. Sedan tittade dom på mig och sa; "Kan du lita på oss och låta oss göra den bedömningen?". 
Ok. 

Jag var extremt negativt inställd till terapi i grupp eftersom att jag testat det förut, och det inte gjort något för mig då. Så varför skulle det funka nu? Men jag tänkte att jag skulle ge det en chans, bara för att visa dom att det inte skulle funka. 
I mars började det. Jag var så panikslagen inför första träffen. Där skulle jag sitta med 5 andra kvinnor och blotta min helt åt helvete trasiga själ. Alla skulle döma mig, alla skulle hata mig. 
Sedan satt jag plötsligt där, med 5 nya ansikten. 5 ansikten på människor som blivit lika berövade på sin tillit som mig. 5 personer som också fått sin självbild sönderslagen. Sitt liv söndertrasat av någon annan. 5 personer som kunde förstå exakt vad jag kände. 

Att tacka ja till den här terapin var det bästa jag gjort för mig själv, för utan den hade jag dött. Dom 5 kvinnorna jag fått äran att lära känna där har förändrat så mycket för mig, och ord kommer aldrig kunna beskriva hur viktiga dom är för mig. Mina traumasystrar.
Terapin har varit som att få hela sitt liv sönderslaget igen, men av en god anledning. För att kunna bygga upp det på rätt sätt, istället för att ständigt gå och försöka hålla ihop bitar som inte riktigt passar. Men hur jobbigt det än är och har varit, så har känslan av att få sitta i ett rum och för första gången någonsin få känna sig helt förstådd vägt tyngre än allt. Att inte behöva förklara, försvara eller ursäkta sig, för dom vet. Dom vet exakt. 

Ganska snabbt klarnade hela bilden av mitt liv och varför jag mått som jag mått. Jag gick dit i tron om att mitt dåliga mående bottnade i min förlossning, men efter typ andra gången slog det mig - jag har aldrig bearbetat våldtäkterna överhuvudtaget. Att inse det var en ganska stor chock för mig. Då jag gick på Asta första gången var jag inte alls där än, jag var inte redo att ta i det. Det var för långt undanstoppat. Jag hade inte nyckeln till låset än. Även fast jag kunnat prata om vad jag varit med om så har jag aldrig kunnat greppa att det faktiskt var något jag var med om på riktigt. 
Det är nu jag förstår att roten var där. Det är där roten till allt det onda är. Det är som att jag gått halva mitt liv och varit stenhårt fokuserad på att släcka små sidobränder, och blundat helt för den stora branden som småbränderna kommer ifrån. Men nu ser jag den, i all sin glory.

Och här är jag nu. I full gång med att försöka släcka den där stora branden. Jag har mycket jobb kvar, och vissa dagar vill jag bara ge upp, men jag förstår mig själv bättre än någonsin förut. Och det är värt hur mycket som helst. 

Att allt det här skett under samma tid som #metoo varit igång, det har bara stärkt mig.
Efter alla år som jag har gått och skämts över min existens så är det fan dags att lägga skammen där den hör hemma. På dom. 

 
 
Och här har vi den. Min historia. Alla år av mörker och smärta. Min djupaste smärta. Det är dags att visa vem jag är på riktigt. Det är dags för 14-åriga Linn att äntligen få sin röst hörd. Jag har inget att skämmas över, för jag har inte gjort något fel. Att få sätta ord på det här och dela det med världen, det kommer stärka mig i kampen att ta mig igenom skiten. Det är jag helt övertygad om.

Det tog mig 4 timmar att få ut genom fingrarna, men nu är det här. 
Tack. 

 


- Djupt & Känsligt, - Psykisk ohälsa | | Kommentera |

🧠





- Psykisk ohälsa | | Kommentera |

LUGN

Det är SÅ rogivande att ligga och lyssna på regnet med öppet fönster. Det har jag inte blivit bortskämd med i sommar, direkt.

Jag slog igång datorn för en stund sedan för att jag hade tänkt sätta mig och skriva, men jag tror jag ligger kvar här istället. Har längtat efter regn. Jag älskar regn. Känner mig lugn i själen just nu, så det vore ju onödigt att ta bort det lugnet.
Mitt regn! Japp. Här ska jag ligga kvar resten av kvällen. Eller åtminstone tills Emil kommer och ger mig en puss och säger att det är dags att flytta mig till sängen. 

- Vardagsstuff | | Kommentera |
Upp