LÅT OSS BÖRJA OM


Stunderna där det kliar i fingrarna efter att få dela med mig av tankar och känslor har blivit fler och fler de senaste månaderna, och någonstans i mitt bakhuvud har en liten röst ropat "Blogg! Blogg!" om och om igen. Men, hur plockar man egentligen upp en boll man tappade för snart ett och ett halvt år sedan?

Tankarna snurrar i huvudet just nu. Var ska jag börja egentligen? Hur ska jag lägga ribban för det jag kommer vilja få fram med min blogg nu? Jag vet inte. Men man måste ju börja någonstans, för jag har en känsla av att orden jag kommer bajsa i den här bloggen framöver kommer börja betyda mer än någonsin för mig. 

Jag vill hålla det äkta. Jävligt äkta. För det har jag inte alltid gjort förut. 

Jag har mått dåligt. Horribelt. Värre än horribelt. Och för första gången någonsin så känner jag mig redo att börja dela med mig av min historia, för för första gången någonsin så har jag själv börjat förstå den. Jag har börjat förstå mig själv, och jag har förstått vad jag varit med om. Det kanske kommer komma i små fragment åt gången, eller så kommer det komma i form av monsterinlägg. Jag vet inte. Men jag vill börja, och det gör jag nu med det här jävligt förvirrade inlägget. 

Låt oss gå igenom lite basic information såhär på kvällskvisten. 

  • Jag och Emil är fortfarande tillsammans. Men vi har inte haft det så lätt. Vi har krisat, krigat för vårt förhållande och rest oss igen. Vi har bevisat för oss att det är vi genom jävlars allt. Han är min partner och min bästa vän, och han har mitt hjärta mer än någonsin. Jag kan nog inte sätta fler ord på det än så just nu. 
  • Milly har fyllt 3 år. 3!!! Hon är en tvättäkta pajas som började på storbarnsavdelningen på förskolan i måndags efter ett långt och varmt sommarlov. Hon pratar konstant och älskar att skoja om typ exakt allt. Hon ser fortfarande ut exakt som Emil och det enda hon verkar ha ärvt av mig är det dåliga tålamodet. Exempel: Legobygget går sönder på en kant. Milly kastar allt i väggen. Ah. Jag kan relatera så hårt till det. Hon har även konstant blåmärken eftersom att hon är så rackarns snabb. Det kan jag inte relatera till lika hårt. Men ändå, hon är helt fantastisk och får oss att skratta varje dag. Även om 3-årstrotsen ligger tung i luften här just nu. 3-årstrots + järnvilja = lite av en utmaning ibland!
  • Melman och Buffel lever på precis som vanligt, det enda som förändrats där är väl att jag och Melman om möjligt utvecklat en ännu mer sjukligt tight relation. Han är min pojke, och jag svär att vi typ delar själ. Men Buffel är den som agerar plåster. Dagarna jag har extra ont i själen så kommer hon och lägger mig på mitt bröst och kurrar. Som ett litet healingkrull. 
  • Jag klagade mycket på min galljävel sist jag var aktiv, men se den fick jag faktiskt operera bort förra året. Så. Jävla. Skönt. Inget mera gallgnäll. Första gången jag blivit sövd, och det var skitläskigt. Alldeles ensam i Skellefteå, var helt säker på att jag skulle dö. Men det gjorde jag inte, även om man kanske skulle kunnat tro det med tanke på dödstystnaden här inne. 
  • Jag gick klart min utbildning och blev färdig fordonslackerare. Men i samma veva som jag gick ut på praktik gav livet mig en redig käftsmäll, och jag befann mig i djup, djup, djup kris. Men jag gjorde min praktik på två olika verkstäder, och sedan fick jag även jobb. Jag höll en vecka innan käftsmällskrisdammen brast. Med besked. Jag fick inse att jag inte var tillräckligt hel för den typen av utmaning, så för min egen hälsas skull så gick jag tillbaka till tryggheten och till mitt gamla jobb. Där är jag kvar. Eller, egentligen inte eftersom att jag varit sjukskriven sedan i mitten på maj. Allt är väldigt otydligt just nu kring min framtid, känner jag. Senaste månaderna har varit så väldigt från dag till dag.
  • Vi bor kvar här på Umedalen. Vi drömmer om hus på landet och värsta idyllivet nära skog, ängar och vatten. Allt har sin tid. Tills dess är vi kvar här. Med mentalsjukhusspökena. Jag trivs fortfarande väldigt bra här, även fast det inte direkt är en lantlig idyll. Men vi har nära till skogen, och jag har promenerat måååånga mil nere vid älven i vår och sommar. Vi bor ju faktiskt nära den, enligt mig, vackraste delen av strandpromenaden. 
  • Och till det kanske viktigaste. I början på mars påbörjade jag en redig jävla själaresa. Därav min sjukskrivning. Varje onsdag sedan dess (med undantag från sommaruppehåll) har jag befunnit mig på Norrlands Universitetssjukhus och väckt saker i skallen och själen som inneburit ett rent jävla helvete. Jag kommer skriva så mycket mer om det här i många fler inlägg, men just ikväll får det räcka såhär. Men, den här typen av terapi har inneburit ett heltidsjobb... och en djup depression, och sinnessjuk ångest. Katastroftankar, självhat, självmordstankar, ätstörningar, sömnproblem och sjuka mardrömmar. Har haft det riktigt lajbans! 
  • Speaking of depression, alla år som trasig har jag alltid tackat nej till medicin. Men i april nångång så insåg jag att jag kommer fan dö om jag inte gör exakt allt jag kan för att börja simma mot ytan. Så jag började med antidepp, efter månader av pepp och stöd från psykiatrin. Dom sa att jag inte kommer kunna tillgodogöra mig min terapi om jag fortsätter vara så djupt deprimerad, och det hade dom förmodligen rätt i. Jag önskar bara att jag hade börjat med den lite tidigare.
    Men under sommaren har jag märkt en skillnad. Jag kan se fram emot saker igen, och allt är inte fullt lika mörkt. Jag är däremot fortfarande extremt utmattad, men jag upplever att själva depressionen lättat på sitt järngrepp lite. Jag sjunker inte längre, utan har tagit mig lite närmare ytan. Jag är helt övertygad om att det är medicinens förtjänst, och jag känner mig mer motiverad till att faktiskt fortsätta min terapi nu efter sommaruppehållet... om än ganska livrädd.

Och det är där vi är nu. Imorgon börjar terapin om efter en lång paus sedan i mitten på juni, och jag vet fan inte hur jag ska hantera det här. Ganska omgående efter sista träffen innan sommaren så kände jag från typ en timme till en annan att jag bara stängde av. Totalt. Från att ha varit så upprörd och i total obalans, med tusen olika känslor, till att vara totalt jävla apatisk. Fick panik över det, men förstod att det var någon slags överlevnadsstrategi från min hjärnas sida för att orka med sommaren. Den där apatin släppte såsmåningom sitt tag lite, och jag har kunnat känna alla möjliga känslor även i sommar. Men jag har ändå känt att jag stoppat bort det där onda som jag höll på att jobba med ganska långt bak i skallen... och nu är jag livrädd för hur jag kommer reagera när det plockas fram igen. Senaste 3 dagarna har jag fått mer och mer ont i skallen för varje dag, och idag har jag varit en horribel version av mig själv. Jag har inte orkat ett jävla skit, förutom att typ ta ett långt bad och sätta mig här. Jag vet att det kommer bli en jobbig dag imorgon, men jag vet inte hur jobbig. Samtidigt är jag lättad över att jag typ... överlevt sommaren? För det kände jag mig inte så säker på att jag skulle göra innan uppehållet. Men, nu kommer ju för fan hösten. Inser att den blir den stora utmaningen. Det blir mörkt igen, kallt igen, terapin slutar i september... och sen då? Dom säger om och om igen att vi inte ska oroa oss över "sen", men hur lätt är det? 
Är rädd över att behöva "börja om" då jag känt att jag backat på vissa punkter över sommaren. Är arg för att det ens blev ett uppehåll, för det känns som att hela min existens bara varit på paus i två månader. 

Förstår om allt bara låter hur konstigt som helst, men det kommer förhoppningsvis bli mer logiskt framöver. 

Nu ska jag slå igång ett avsnitt av Mad Men och dricka lite Pepsi Max. Det känns som att morgondagen kommer rycka tillbaka mig till en smärtsam verklighet där jag inser hur mycket jobb jag har kvar att göra. Men jag vet inte... jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner, jag vet bara att jag är rädd. 






- Djupt & Känsligt, - Psykisk ohälsa, - Vardagsstuff | |
Upp