OCH MÖRKARE BLEV DET
Jag var helt slut då jag vaknade efter ännu en natt med lite sådär extra vidriga mardrömmar, och då jag låg här kände jag bara hur en våg av tjockt, jävla mörker sköljde över mig. Jag visste att en reaktion efter onsdagen skulle komma, och jag tror nog det kom idag.
Sommaren har funkat, eftersom att jag har lyckats stänga bort det där jävliga och distrahera mig med hjälp av min familj. Men nu är Milly tillbaka på förskolan, Emil börjar jobba och terapin börjar = jag måste plocka fram det jävliga igen. Jag har varit så fokuserad på att bara ta mig igenom sommaren och inte känna så jävla hårt att jag inte alls tänkt på hur hårt det skulle kunna slå nu, när vardagen börjar om.
Jag är så trött. Jag är så trött på att må dåligt, på att känna mig oduglig, på att känna mig trasig, på att vara arg på allt jag inte kunnat göra och arg på allt som hänt. Jag är så innerligt jävla trött på att hela tiden kämpa med mitt eget jävla sinne.
Så idag har jag inte stigit upp. Jag har bara legat här, och låtit mörkret härja. För idag har jag inte orkat göra något för att hålla det borta. Man kan inte vara stark alla dagar. Och det är okej.
Men det kändes bra då Milly kom in hit och gav mig en kram, och berättade om hennes dag på förskolan. Det spred lite ljus i det tjocka mörkret.
Nästa steg; dusch.